Jag bloggar sällan eller aldrig numera. Känner inte att det finns någon riktig vits med det och det tar rätt mycket tid om man ska göra det på ett intressant sätt.
Imorse när jag satt i bilen efter att ha kört en dotter till handbollssamling fick jag dock en känsla av att något måste jag göra för att visa mitt deltagande i politikervärlden. För även om jag har satt mitt aktiva engagemang i träda pga familjen så brinner mitt röda hjärta konstant.

Ny partiledare. En man som inte var kändis hos andra än de mest aktiva politikerna. Så var det, jag tycker mig kunnat räkna mig till de något mer aktiva och visste ändå ingenting om honom. Socialdemokraterna gjorde ett hemskt val 2010, det verkade saknas respekt för den person som skulle symbolisera partiet och gamla väljare svek. S pratar mycket om jämlikhet och jämställdhet och klappar sig för bröstet för att man har varannan damernas. Min undran är om det räcker? Uppenbart inte. Jag tror att gemene man är mer krävande än så. Mer krävande än att det räcker med att viktiga bitar står skrivet på papper…

Igår träffade jag en man med diagnostiserad ADHD. Det var ett mycket intressant möte som startade flera tankeprocesser hos mig. Han sa sig vara för diagnoser när jag ifrågasatte detta ganska moderna fenomen. Anledningen var dock den samma som alla andra gånger jag fått det förklarat. För att man ska få den hjälp och det stöd man behöver så krävs en diagnos. Detta anser jag vara förskräckligt då det borde räcka att det står skrivet i skollagen att alla elever (i skolan) har rätt till individanpassad undervisning för att uppnå målen. Men det räcker tydligen inte…

Kopplingen till sossepolitiken och Juholt är enkel. Det fungerade inte att enbart prata jämställdhet och att sätta en kvinna i toppen. Det måste till mer än så för att medborgarna ska tro på S. Det måste hända saker och utvecklingsmöjlighet måste synas i realiteten. Juholt må vara man, inte jätteung och inte jättekänd. Han byter ut partitoppen så det ryker om det. Han skiter i om den han sedan sätter in är man eller kvinna. Troligtvis bryr han sig om andra saker. Tex. kvalité, kunnande och kapacitet att skapa den politik som väljarna faktiskt skriker efter. Om sedan socialdemokraterna inte tagit fram en kvinna som klarar av kriterierna kanske inte Juholt ska kritiseras för det. Kanske ska man kritiserar alla medlemmar och rörelsen som sådan som inte varit effektiva nog…

Jag gillar tanken på Juholt. Jag gillar hans raka rör och tydliga budskap. Hans politik är inte konservativ och sliten. Nej, den säger väl faktiskt väldigt mycket om vad socialdemokraterna egentligen står för.

Under två års tid har jag arbetat i ett studie- och yrkesorienteringsteam. Jag har haft visstidsanställning då jag inte har adekvat utbildning, dvs. inte studie- och yrkesvägledarutbildning som krävs enligt nämndbeslut för att få tillsvidareanställas. Detta har varit mest till nackdel för teamet då det är svårt att ha en lång utvecklingsplan när det för den ena tjänsten bara går att se ett år framåt men även till viss del till fördel. Vi har varit tvingade att utvärdera och utveckla konstant för att bevisa teamets nödvändighet och existens. Många nya idéer har kläckts och nätverk skapats. Detta kanske är något som borde tas efter i övrig skolverksamhet för att skapa dynamik, nyfikenhet och påhittighet då detta verkar vara en stor bristvara i verksamhetsområdet ”skola”. Förödande där vi ska fostra framtidens arbetstagare, arbetsgivare och entreprenörer…

När jag och min kollega Eva har inspirerats av människor och aktiviteter från andra delar av samhället och försökt, med våra lärar- respektive vägledarögon, använda detta för att utföra vårt uppdrag vilket är att ge eleverna en god möjlighet att göra kloka val inför sin framtida utbildning så har vi stött på stora problem i vår egen verksamhet! Det finns inte tid, lust eller förståelse för det vi gör varken från våra lärarkollegor och chefer vilket är mycket anmärkningsvärt då det i läroplanen tydligt markeras att studie- och yrkesvägledning är hela skolans ansvar. För mig är det mycket märkligt att man inte i ett arbete tvingas göra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt. Kanske är det så att någon slipper och då antar andra att det är varje enskild anställds fulla rätt att välja sina arbetsuppgifter och göra dessa på ett sätt som passar individen. Kanske misstolkar vissa läraruppdraget, att individualisera undervisningen så att alla individer får det den behöver för att nå målen i år nio, och gör samma sak med sin arbetssituation? Kanske fungerar det i vissa fall men vad blir kontentan och hur påverkar detta eleverna, dvs. våra ”kunder”?

För att förtydliga min oro så vill jag jämföra skolan med ett företag för oavsett vad skolan säger så kan detta göras då näringslivet och kommun/offentlig verksamhet faktiskt har samma mål i slutändan, bygga ett land som är en bra plats för medborgare att leva i. Ett företag startas av en eller flera personer för att de har en produkt eller en tjänst som de vill dela med sig av. Pengar är nästan aldrig en motor för uppstartandet utan en brinnande vilja och ett engagemang. Pengar är något som så småningom kan vara en motor men inte i starten då det krävs väldigt mycket tid, engagemang och vilja för att klara av att få igång företaget. Vad är då viktigast för företagsledningen? Kunden troligtvis eftersom det utan kunder (i bemärkelsen de som köper en produkt eller tjänst) inte kommer in några resurser och företaget kan inte utvecklas. För att locka kunder så behövs inte enbart pengar utan även någon form av kvalité i antingen produkten eller tjänsten. Städar företaget dåligt så kommer kunden att välja ett annat företag. Går tröjan sönder efter en tvätt så kommer kunden att välja en annan tröja, hur billig tröjan än är. Detta kräver att de som arbetar i företagen måste vara fokuserade på att varan/tjänsten har det som företaget kräver. Klarar den anställde inte det så kan den inte arbeta där, inga konstigheter i det och det ifrågasätts aldrig. Det finns givetvis sociala perspektiv att ta hänsyn till men hela företaget kan inte byggas enbart med det sociala perspektivet som byggsten, då faller företaget omkull. Facket finns för att hjälpa företagen att hålla en bra nivå på detta. Med andra ord så är SAMVERKAN en gemensam faktor för alla företag. Utan samverkan mellan företagare, kund och andra företag så blir det ingen dynamik och ingen strävan efter att förbättra och se allas verkliga behöv och önskemål.

Då kommer vi till skolan. Skolan är inte ett företag. Skolan ska inte se till vinst utan till elever och att alla blir bra samhällsmedborgare. Men…

Om nu inte ett företag har pengar som sin absolut viktigaste drivkraft utan att lyckas och skapa något som de brinner för, varför skulle då inte skolan kunna bedrivas på samma sätt? Skolans kunder, dvs. eleverna eller kanske mest föräldrarna, har inget val utan måste gå i skolan/sätta sina barn i skolan precis på samma sätt som att de inte har någon möjlighet att välja bort mat, kläder eller en säng att sova i. I Sverige har man under en väldigt lång tid valt att ha en gemensam skola för att garantera likvärdhet och kvalité för kunderna. Så mycket klokhet och erfarenhet under ett tak måste ju ge en enormt bra verksamhet (företag). Det har man nog nästan alltid tyckt eftersom verksamheten har fått fortsätta på detta sätt. Men någonstans verkar det ha gått snett. Ca 20 procent av kunderna får inte det som det tror att de ska få i verksamheten. Ca 20 procent av eleverna går ut skolan utan fullständiga betyg, betygen som är det enda som de med säkerhet kan använda när de ska vidare ut i samhället. 20 procent är ett ganska stort svinn om man skulle vara företagare. Tanken med ett företag är ju att de ska gå med någon form av vinst för att kunna utveckla och göra företaget, produkten eller tjänsten, ännu bättre för kunden. Företaget ”skola” går med 20 procents förlust varje år. Tänk vad detta innebär i realiteten? Vad beror detta på och varför tillåts det?

Det jag började med och som jag nu vill komma tillbaka till är funderingarna kring samverkan och hur man skapar dynamik, nyfikenhet och påhittighet. Min tanke är att det i skolans, och kanske hela kommunens, värld saknas samverkan och att det medför att de viktiga (tror jag) bitarna som ger människan drivkraft inte uppkommer. Samverkan är ett nyckelord hos en företagare. Utan samverkan med kunder så vet inte företagaren vad kunden vill ha ut av produkten/tjänsten och blir det fel så säljer företagaren inget. Utan samverkan med andra företag så får inte företagaren de delar den behöver för att göra/utföra sin produkt/tjänst (tex. tyg, stål, bilar, järnvägar…) Utan samverkan med beslutsfattare, politiker, så får inte företagaren de förutsättningar den behöver genom tex. bidrag, lagar och regler.
I skolan kan en lärare jobba i princip helt ensam i sitt klassrum under sina lektioner. Om inte läraren hinner planera på arbetstid, vilket de flesta påstår sig inte hinna, så gör han/hon det på fritiden. Samverkan är inte nödvändig och krävs inte. En lärare kan jobba 25 år på samma skola och det enda som förändras är eleverna. Frågan är om det räcker? Eller är risken stor att eleverna formas efter läraren och inte tvärtom? Nya styrdokument kommer och går. Nya chefer kommer och går. Läraren består…

Som studie- och yrkesvägledare så står man lite på sidan om och tittar på. Ett ”hela skolans ansvar” är bara en av alla de klyschor som seglar omkring och inte något som man i verksamheten måste följa för att inte förlora sin lön. Finns det något som skulle kunna göra att en lärare förlorar sitt jobb? Ja, om du slår eller utnyttjar eleverna. Frågan är vad läraren gör när de inte ger eleven de kunskaper och betyg som den har rätt till. Är inte det en form av misshandel…?
Jag inbillar mig, dvs. hjärntvättar mig själv, att jag måste samverka med alla i min omgivning för att nå de resultat jag vill ha. De gånger jag inte gör det så misslyckas jag alltid och det är just det jag vill föra vidare i och med dessa iakttagelser. Tänk om skolan som arbetsgivare skulle börja kräva att styrdokumenten följs? Tänk om SAMVERKAN skulle bli ett ledord även i denna verksamhet? Vem vet, kanske skulle företaget Skola också börja gå med vinst då…

Anna Rosmark – lärare, vägledare, politiker, mamma, sambo och medborgare

Igår var jag på USÖ med en lite sjuk dotter. Feber utan andra symtom, femte dagen… Blev ivägskickad från vårdcentralen. Läkaren på USÖ hittar inget. Ser frågande ut. Jag informerar då om en annan flicka som för några år sedan hade lunginflammation som upptäcktes först efter ett ihärdigt letande och en lungröntgen. Det går en halvtimma och sedan får vi veta att en lungröntgen är beställd.

Spännande! Man åker till ett universitetssjukhus och får beställa själv det som ska göras! Då jag läser i dagens SvD om hur blocken har olika åsikter om vad skillnaderna i vården beror på så inser jag, efter gårdagens händelse, hur rätt Ylva Johansson har. Det är en klassfråga! Hade min dotter fått en lungröntgen om inte jag pratat om det? Hade de istället avvaktat ett tag eller? Krävs det att man minns svåra ord? Krävs det att man kan svenska?

Nu hade inte dottern något fel i lungorna utan lite halsbacilusker men besöket gav upphov till ny inspiration för politiskt engagemang hos mig. Vård SKA vara lika för alla. Något annat kan inte vara ok i ett modernt och rikt samhälle som ändå Sverige är en del av!

Fy och usch säger jag åt detta odemokratiska och gammalmodiga sätt att se på kvinnor. Kan de inte bestämma detta själva?? Ska staten gå in och bestämma åt dem? Antar att den Belgiska staten ska ”hjälpa” kvinnor bort från Burkan men synen på jämställdhet och kvinnors makt gör mig spyfärdig!

Läs gärna Benny Lindholms bloggpost. Mycket bra skrivet!

det att vara delaktig i något och visa stort intresse för dess framgång

.

Sista dagarna har jag funderat lite på detta. När känner man sig engagerad i något och varför? Ett engagemang är inte något man kan tvinga fram och det är ganska lätt att ta dö på ett engagemang genom att försöka styra det och tvinga fram ännu mer engagemang. Däremot kan man motivera och stimulera fram engagemang. Detta är tydligt inom skolan bland barn men lika tydligt i ett företag bland anställda.

Örebro kommuns ledning vill att det ska ställas högre krav på det civila samhället.

I svensk användning av begreppet fokuserar man ofta på organisationer som föreningar, studieförbund och alla andra subjekt som inte utgör en del av myndigheterna eller av statsapparaten i övrigt. Det består då av så olikartade intressen som kyrkan, fackföreningar, hembygdsföreningar, idrottsföreningar, och välgörenhetsorganisationer.

Wikepedia

Örebros ledning säger att det är för att många i det civila samhället önskar det. De som önskar en sådan sak kanske dock är det som behöver hjälp då deras engagemang inte är tillräckligt och då är frågan om ett ideellt arbete är rätt för dom. Givetvis ska kommunen stötta och hjälpa ideella föreningar. Utan dessa olika föreningar så skulle många saker i samhället inte fungera. Jag ställer dock frågan om rätt sätt är att ställa krav på dom.

Inser när jag skriver detta att det är just det formella kravet som är borgarnas signum, både i Örebro och i Sveriges regering. Titta bara på sjukförsäkringen och skolan. Krav och kontroll så löser vi allt…

Engagemang kommer från lust, det är jag helt övertygad om. Lust kommer innefrån en människa och kommer aldrig kunna tvingas, bara lockas, fram!

Relationer handlar det om och när jag tänker efter så inser jag att just när det handlar om relationer så kanske modet alltid sviktat. Jag har alltid haft någon form av relation med män men eftersom jag nu är ensam så har det uppenbarligen inte varit rätt. Jag undrar nu om min feghet när det handlar om relationer gjort att jag inte vågat satsa på det som verkat lite för svårt, lite för otroligt att jag ska klara av. Bättre att nöja sig med det säkra och det jag kunnat kontrollera.

Hmm…känns inte bra alls. Känns som att jag har lurat de jag haft relation med vilket nästan är oförlåtligt. Det enda jag kan göra dock är att inte göra om det. Att från och med nu utnyttja den styrka som jag byggt upp sedan skiljsmässan och faktiskt våga lika mycket i relationer som i allt annat.

Jag har tagit ett steg för några dagar sedan. Skulle jag skriva vilket så skulle säkert många skaka på huvudet och undra varför det skulle vara så märkvärdigt men för mig är det speciellt. Jag har valt att ändra riktning äntligen, släppa mina skyddsnät och slängt mig ut. Våga vinn…eller vad är det man säger? Hoppas det fungerar även när det gäller relationer…

Läs Babyvarlden.se.

Idag läser jag om sjukförsäkringen efter valet enligt S, V och Mp.
Behöver inte säga mer än – UNDERBART! Tänk partier som faktiskt i praktiken tänker på den lilla människan och att alla har olika möjligheter och behov. Inte bara snack om frihet och rättvisa i teorin som regeringen utan en frihet på individens villkor.

Heja oss! Stolt är jag för att vara medlem i ett otroligt empatiskt och erfaret parti – Socialdemokraterna.

Aftonbladet,

Men…

Skrattar gör jag. Mycket och intensivt.
Älskar gör jag. Mycket och intensivt.
Leker gör jag. Mycket och intensivt.
Njuter gör jag. Mycket och intensivt.

Vad är det jag gör med andra ord?

Jag LEVER!

Läser idag i SvD om att det är oväntat lågt stöd för de rödgröna just nu med tanke på hur mycket kritik det är på Alliansen med anledning av sjukförsäkringens brister. Många som nu är sjuka försäkras ut och tvingas ansöka om försörjningsstöd eller börja arbeta trots att de inte borde. Stödet för oppositionen är ändå inte speciellt högt och det verkar bero på tidigare erfarenheter.

Kanske är det rätt av medborgarna att vara kritiska. Kanske har de allt för ofta blivit besvikan på regeringen som oftast varit rödgrön. Men det jag undrar är vad det är som gör så många så bittra. Vad är det som gör att gemene man inte vill tro och inte vill se ljusningen i tunneln? Är det bättre att vara negativ och klaga?

Jag frågar ofta det som klagar på politiker om det själva har provat att engagera sig eller om de överhuvudtaget har läst på så de vet vad de pratar om. Oftast hittar de då ursäkter som tex ”Vad är det för mening att engagera sig? Det blir ju ingen skillnad ändå.” eller ”Det finns inget vettigt parti att engagera sig i” eller ”Vem har tid med det?”

Jag är frånskiljd fyrbarnsmamma. Jag jobbar heltid och har fullt upp med att få livet att gå ihop. Ändå engagerar jag mig. Jag gör det så gott JAG kan. Ingen säger att jag måste göra det mer eller mindre än så. Ingen kräver något. Jag gör det för att jag vill göra en skillnad och utveckla samhället. Om jag inte gör något anser jag att jag inte heller har någon rätt att klaga. Den rätten får man genom att engagera sig även om engagemanget endast handlar om att vara påläst. Hur kan man klaga när man inte har fakta?

Fram för engagemang. Känner man att man inte vet hur eller inte tror sig klara av så kan man faktiskt be om hjälp. Vi som är engagerade vet att det går för alla har möjlighet att engagera sig på sitt lilla eller stora vis!