Min kärleksförklaring.

s746903302_784265_32021
Kärlek. Vad är kärlek? Finns det någon som kan säga en förklaring som jag kan lita på och som håller i alla lägen?

Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. Ett exempel är föräldrars kärlek mot sina barn, se också agape. Ett annat är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion.

Wikipedias beskrivning av kärlekens kännetecken kanske kan ge en vink men är den en allmängiltig förklaring?
Jag har trott mig känna kärlek många gånger i mitt liv. Många gånger av intensiva känslor som blåssat upp för att sedan ganska snart sakta men säkert ebba ut. Ebba ut är det rätta ordet för jag kan inte påstå att de hamnat någon annanstans, på ett ställe som kanske skulle kunna kallas kärlek. Det känns trist, jobbigt och nästan overkligt…

När jag fick mitt första barn och hon låg bredvid mig i sängen på BB så fick jag en fantastisk känsla. Jag kunde inte säga om hon var en del av mig, rent fysiskt, eller om det var en ny individ som låg där. Känslan var så stark, har aldrig känt den igen och kommer aldrig glömma bort den. Jag kan se framför mig hur det såg ut i det rummet och nästan hur det luktade. Jag har sedan fått ytterligare tre barn men aldrig känt just den där speciella känslan igen. Det betyder inte på något sätt att det första barnet var extra på någotsätt utan bara att känslan vara så fullkomligt ny och överväldigande.

Kärleken till sitt barn är nog den enda kärleken som jag tror mig verkligen har känt och känner varje dag. Den sanna, obeskrivliga och kravlösa kärleken. Jag skulle kunna ge mitt liv för alla mina barn utan att blinka och den känslan gör mig lugn inombords. Den är primitiv, enkel och alldeles underbar.

Vet inte hur något skulle kunna mäta sig med den känslan? Vet inte om någon man skulle kunna få mig att uppnå denna känsla av fullständig harmoni i mig. Jag har försökt, ingen kan säga något annat, men inte lyckats speciellt bra. Jag undrar om jag är alldeles för känslokall. Mina känslor kanske bara räcker till fem personer dvs mina barn och mig själv. Kanske är det så. Kanske har jag inte träffat rätt än. Kanske finns det mer kärlek för mig någonstans där ute.
Kanske…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: